Cactaceae

Från Plantae
Hoppa till: navigering, sök
Cactaceae
Juss. 4 aug 1789, nom. cons.
Kaktusväxter[1]
Pachycereus pringlei
Pachycereus pringlei
Ordning Caryophyllales
Överordning Eudicotyledonae
Underklass Angiospermae
Rike Plantae
 

Kaktusväxter är en familj i ordningen Caryophyllales som har sitt naturliga utbredningsområde i Amerika[not 1], och innehåller cirka 1825[2] arter, fördelat på 124 släkten. 1694 arter och underarter finns just nu beskrivna i denna wiki. Det största släktet är vårtkaktussläktet med sina 232 arter. Det finns totalt 25 monotypiska släkten, och i ett av dessa finns lilleputtkaktusen som är den minsta kaktusen av dem alla. En tydligare översikt gällande alla släkten finns i listan över släkten i familjen kaktusväxter.

Habitat

Arter i familjen kaktusväxter har en mycket spridd typ av habitat och växer i öknar likt Atacamaöknen, den torraste platsen i världen, till en ren regnskog. De flesta kaktusarter är vana med någon forma av säsongsbetonat regn, även om vissa områden i sydvästra USA och Baja California får väldigt lite regn. Det finns ett område längs Chiles och Perus kust som det endast regnar vart tionde år eller så, och det är detta område som generellt kallas Atacamaöknen och Sechuraöknen. Den enda fuktighet i dessa områden består av en form av dimma som drar in från havet. Dimman kallas camanchaca i Chile och garua i Peru. Det finns ett antal kaktusarter inom ett fåtal släkten som, trots denna torka, har anpassat sig till att klara sig på dimman som den enda vattenkälla och dessa släkten är randkaktus-, trattkaktus- och ulltofskaktussläktet.[3]

Utbredningsområde

Huvudartikel: Kaktusväxternas utbredningsområde

Alla arter i familjen kaktusväxter har sitt naturliga utbredningsområde i den nya världen, eller Amerika, med undantag av korallkaktusen som har sitt naturliga utbredningsområde utökat till tropiska områden i Afrika och Sri Lanka. Den har förmodligen spridits dit med flyttfåglars hjälp.[not 2] Övriga arter i familjen återfinns från 56° nordlig breddgrad i British Columbia och Alberta, till 50° sydlig breddgrad i den argentinska delen av Patagonien. Och det är arter från underfamiljen Opuntioideae som återfinns på alla typer av extremer, såsom nordligast, sydligast, högsta samt lägsta höjd. Sköropuntian är den art som växer mest nordligt[not 3], och darwinopuntian tillsammans med vit maihuenia och sydlig vingfrökaktus[not 4] är de som växer på den mest sydliga platsen. Galapagosopuntian[not 5] återfinns från havsnivå på Galapagosöarna och Ullig sylopuntia på 4500 meters höjd i Anderna.[3]

Det växter kaktusar från öst- till västkusten i Nordamerika, vidare genom Västindien. Vidare växer de från öst- till västkusten i Sydamerika, till och med från 450 kilometer öster om den sydamerikanska kontinenten på ön Fernando de Noronha som tillhör Brasilien, till 1000 kilometer väster om kontinenten på Galapagosöarna som tillhör Ecuador.[3]

Det finns ett antal arter från underfamiljen Cactoideae och ett flertal arter av Opuntia som av olika anledningar har planterats i länder runt om i världen och där blivit naturaliserade. Numer kan dessa arter återfinnas i Medelhavsområdet, Afrika, Asien och Australien. Vissa av dem trivs så bra att de har blivit en invaderande art, där bland annat ogräsopuntian[not 6] tillhör topp 100 av de mest problematiska.[4]

Kaktusväxternas morfologi

Huvudartikel: Kaktusväxternas morfologi

Stam

Kaktusväxternas stammar kan ha alla möjliga former, från platta halvgeofyter till höga trädliknande giganter på upp till 25 meter. De kan vara platt klotformade, klotformade, avlångt cylindriska, ovala och pelarformade. Stammen kan vara uppdelad i åsar och åsarna kan i sin tur vara uppdelade i vårtor, eller så är hela stammen uppdelad i vårtor. Åsarna och vårtorna är till för att stammen ska kunna svälla och krympa helt beroende på hur mycket vatten som finns lagrat i den. En del vårtor är mer extrema och fyller inte den funktionen längre, såsom hos prismakaktusen och medusakaktusen. Stammen kan vara mycket suckulent eller nästan inte alls. De som kan lagra mest vatten i stammen är nog arter från pachycereussläktet och saguarokaktussläktet då dessa har massiva stammar som blir mycket höga. De som kan samla minst vatten i stammen är de som antingen är halvgeofyter eller har tunna stammar och gigantiska rötter.[not 7]

Rötter

Rötterna hos arterna bland kaktusväxterna skiljer sig ganska mycket mellan olika släkten och arter, men den stora mängden har ytliga rötter som sprider ut sig på ett stort område runt plantan för att kunna fånga vatten från en relativt liten regnskur innehållande 10 millimeter regn eller mindre. Släkten och arter som växer på mycket torra platser har ofta långa och tjocka pålrötter som kan lagra vatten under en längre tid. Exempel på sådana kaktusar är alla arter i myrkottskaktussläktet, peyotesläktet, stavkaktussläktet, vingfrökaktussläktet och en del arter i opuntiasläktet (blåopuntia) och randkaktussläktet (klotrandkaktus). Epifyter som lever i tropiska skogar har en förmåga att utveckla adventivrötter som blir vanliga rötter så fort de får kontakt med ett lämpligt substrat att utvecklas i.[not 8]

Areoler

Det som skiljer kaktusar från andra liknande växter med taggar är areolen. Det finns en hel del suckulenta arter i törelsläktet som många gånger misstas för att vara kaktusar, men de saknar areoler. Areolen är en liten kudde eller fördjupning som sitter längs åsarna, på vårtorna eller mellan vårtorna. Den kan vara rund, oval, smal som ett spår eller vara rund och ha en förlängd fåra så den liknar ett nyckelhål. Det kan finnas taggar, ull, filt, glochider eller borststrån i areolen och färgen på dessa kan variera från vitt, gult, orange, rött och svart. Ur areolen utvecklas det även grenar, blommor och sidoskott.[not 9]

Taggar

Taggarna hos kaktusar är nog det som de flesta känner till och det som kännetecknar en kaktus för de flesta. Taggarna kan variera mycket i storlek och typ. De kan vara korta och långa, stå rakt ut från stammen eller vara tillbakaböjda, vara styva eller borstlika, kan avslutas med en krok, ha hullingar eller saknas helt. Oavsett hur de ser ut så tjänar de förmodligen inte endast det mest uppenbara syftet, det vill säga att skydda plantan, utan kan i många fall vara till att samla vattenpartiklar ur luften.[5] De längsta taggarna i familjen blir upp till 25 centimeter långa och bärs av syldjävulstungan.

Blomma

Blommorna bland kaktusväxterna sitter oftast fast direkt på stammen utan stjälk, även om blompipen och hypanthium kan vara mycket utdaget. Blomman sitter oftast ensam, är tvåkönad och symmetrisk, även om det finns de som är bilateralt symmetriska. Fågelpollinerade kaktusar är de som oftast är bilateralt symmetriska såsom arter i julkaktussläktet, en del arter bland rörkaktussläktet och några bland vårtkaktussläktet, exempelvis scharlakansvårtkaktusen. Storleken på blomman varierar också väldigt mycket från den största i nattkaktussläktet, Selenicereus inermis, som blir upp till 40 centimeter i diameter, till den minsta i mistelkaktussläktet, Rhipsalis floccosa, som bara blir 5 millimeter. Färgen på blomman varierar från vit, gul, orange, röd, lila och den kan vara öppen på dagen eller under natten.[not 10]

Frukt

Frukten från arterna i familjen kaktusväxter varierar mycket till utseende och storlek. Färgen på den kan vara från vit, gul, grön, röd, ljusblå till nästan svart. I frukten finns det ett antal frön som vanligtvis är inbäddade i ett fruktkött. När frukten är mogen så kan den förbli köttig eller torka ihop, spricka upp på längden, tvären eller förblir intakt. De flesta frukter har ull, hår, borst, fjäll och till och med taggar på utsidan. Vissa frukter har areoler på frukten och i dessa kan det finnas glochider. Det kan till och med utvecklas nya blommor och frukt på frukten och bilda en hel kedja av frukter, som hos Cylindropuntia fulgida exempelvis. Bland de största frukterna i hela familjen är röd pitahaya som blir upp till 12 centimeter och säljs i fruktdisken hos välsorterade handlare.[not 11]

Frön

Fröna varierar mycket till både storlek och form inom familjen. De kan vara upp till 10 millimeter stora, som fröna från lövopuntian, eller bara runt 0,3 millimeter, som fröna från lilleputtkaktusen och kopalkaktusen. De kan vara släta eller skrovliga, gulbruna till svarta, klotformade, diskformade eller njurformade. De mest primitiva fröna kommer från trädkaktussläktet.[not 12]

Systematik

Underfamilj Tribus Släkten Arter
Cactoideae 103 1608
Browningieae 6 22
Cacteae 25 490
Calymmantheae 1 1
Cereeae 12 177
Hylocereeae 6 82
Notocacteae 9 179
Pachycereeae 18 225
Rhipsalideae 4 67
Trichocereeae 24 365
Maihuenioideae 1 2
Opuntioideae 17 195
Austrocylindropuntieae 2 16
Cylindropuntieae 5 56
Opuntieae 7 99
Pterocacteae 1 9
Tephrocacteae 2 15
Pereskioideae 1 18

Huvudartikel: Kaktusväxternas systematik

Familjen kaktusväxter är uppdelad i 4 underfamiljer och 2 av dessa är sedan indelade i ytterligare 9 och 5 tribus. Underfamiljen Cactoideae innehåller flest tribus, släkten och arter, tribus Cacteae i sin tur har flest släkten och arter, och Mammillaria har flest arter av alla släkten.

Genom åren har en stor mängd med botaniker hittat sitt system för att sortera upp alla släkten i olika grupper och även ibland slagit ihop släkten med varandra eller splittrat upp släkten i flera små. Med undantag för Britton & Rose så har alla varit individer med sin syn på saken. Mängder med böcker och andra publikationer har givits ut genom åren och det finns ingen som kan säga att den ena är mer korrekt än den andra. Till följd av detta så har olika grupperingar i världen följt olika läror, vilket är raka motsatsen mot vad Carl von Linné ville med sin Species plantarum som var början på en global systematik.

1984 inträffade det som skulle göra en stor förändring gällande kaktusväxternas systematik. När International Organization for Succulent Plant Study (IOS) hade sin 18:e kongress i Frankfurt började man tala om problemet med det splittrade synsättet och beslutade att det skulle bildas en arbetsgrupp som bara behandlade familjen kaktusväxter. Arbetsgruppen samlades senare under samma år i Royal Botanic Gardens, Kew, men nu under namnet International Cactaceae Systematics Group.

Gruppen med specialister har fortsatt med möten nästan varje år och genom konsensus kommit fram till mängder av förändringar. Eftersom inte alla som är intresserade kan vara med på dessa möten så skickas de senaste rönen ut med jämna mellanrum och en omröstning sker när det gäller alla större beslut.

Etnobotanik

Huvudartikel: Kaktusväxternas etnobotanik

Det råder en hel del osäkerhet om exakt när människa började använda kaktusar som föda eller till redskap, men det finns mer eller mindre bevis för att det skedde för mer än 10 000 år sedan.[not 13]

Listor

Fotnoter

  1. ^ Utom korallkaktusen som växer i tropiska Afrika, Madagaskar och Sri Lanka.
  2. ^ E.F.Anderson sid 611
  3. ^ Utbredningskarta för Opuntia fragilis i Flora of North America eFloras.org
  4. ^ Sydlig vingfrökaktus är inget officiellt namn ännu.
  5. ^ Galapagosopuntia är inget officiellt namn ännu.
  6. ^ Ogräsopuntia är inget officiellt namn ännu.
  7. ^ E.F.Anderson sid 24-25
  8. ^ E.F.Anderson sid 29-30
  9. ^ E.F.Anderson sid 26
  10. ^ E.F.Anderson sid 33
  11. ^ E.F.Anderson sid 34
  12. ^ E.F.Anderson sid 35
  13. ^ E.F.Anderson sid 43

Referenser

  1. ^ SKUD, Svensk kulturväxtdatabas - kaktusväxter
  2. ^ Hunt, David R.; Taylor Nigel P., Charles Graham.: The new cactus lexicon, dh books, Milborne Port 2006 (eng). ISBN 0953813444 (complete work). Libris. 
  3. ^ a b c Anderson, Edward F: The cactus family, Timber Press, Portland, Or. 2001 (eng). ISBN 0-88192-498-9. Libris. 
  4. ^ The Global Invasive Species Database (GISD)
  5. ^ A multi-structural and multi-functional integrated fog collection system in cactus doi:10.1038/ncomms2253

Litteratur

  • Kattermann, Fred; Hunt David, Taylor Nigel P.: Eriosyce (Cactaceae): the genus revised and amplified, David Hunt, Richmond 1994, Succulent plant research ; 1 (eng). ISBN 0-9517234-2-1 (pbk). Libris. 
  • Taylor, Nigel P.; Zappi Daniela C.: Cacti of Eastern Brazil, Royal Botanic Gardens, Richmond 2004 (eng). ISBN 1842460560. 
  • Charles, Graham: Gymnocalycium in Habitat and Culture, Graham Charles, 2009 (eng). ISBN 0956220606. 
  • Schumann Karl, Gürke Max: Blühende Kakteen = (Iconographia Cactacearum). Bd 1, J. Neumann, Neudamm 1900-1905 (ger). Libris. 
  • Britton, Nathaniel Lord; Rose Joseph Nelson: The Cactaceae: descriptions and illustrations of plants of the Cactus family, Dover puiblications, New York 19nn (eng). ISBN 0-486-21191-6 (vol. I-II). Libris. 

Externa länkar