Glyceria

Glyceria R.Br. 1810, nom. cons. Mannagrässläktet
Typart Glyceria fluitans, mannagräs
Undertribus	Meliceae
Tribus	Poeae
Underfamilj	Pooideae
Familj	Poaceae
Ordning	Poales
Överordning	Monocotyledonae
Underklass	Angiospermae
Rike	Plantae

Mannagrässläktet tillhör familjen gräs och består av cirka 40 arter. Släktet har sitt naturliga utbredningsområde i norra Europa, centrala Europa, sydvästra Europa, sydöstra Europa, östra Europa, norra Afrika, Makaronesien, Sibirien, ryska Fjärran östern, Centralasien, Kaukasus, västra Asien, Kina, Mongoliet, östra Asien, på indiska subkontinenten, i Indokina, Australien, subarktiska Amerika, västra Kanada, östra Kanada, nordvästra USA, norra centrala USA, nordöstra USA, sydvästra USA, södra centrala USA, sydöstra USA, Mexiko, Centralamerika, västra Sydamerika, Brasilien, södra Sydamerika och på subantarktiska öar.

Mannagrässläktet innehåller arter som är tuvbildande, utvecklar rhizomer eller utlöpare, och är fleråriga örter som har linjära blad. Bladen utvecklas både vid basen och utmed strået och blir från 2 till 18 millimeter breda. Plantan utvecklar ett ledat strå som blir från 25 till 200 centimeter långt. Strået är ihåligt och i änden av strået utvecklas en blomställning. Blommorna sitter i småax som i sin tur har en blomställning likt en vippa.

Arter

G. acutiflora Torr. 1823

G. alnasteretum Kom. 1914

G. arkansana Fernald 1929

G. arundinacea Kunth 1829

G. australis C.E.Hubb. 1934

G. borealis (Nash) Batch. 1900

G. canadensis (Michx.) Trin. 1830

G. caspia Trin. 1836

G. chinensis Keng ex Z.L.Wu 1992

G. colombiana Gir.-Cañas 2002

G. declinata Bréb. 1859 - blågrönt mannagräs

G. depauperata Ohwi 1931

G. drummondii (Steud.) C.E.Hubb. 1934

G. elata (Nash) M.E.Jones 1910

G. fluitans (L.) R.Br. 1810 - mannagräs

G. grandis S.Watson 1890 - kvarngröe

G. insularis C.E.Hubb. 1981

G. ischyroneura Steud. 1854

G. latispicea (F.Muell.) F.Muell. ex Benth. 1878

G. leptolepis Ohwi 1931

G. leptorhiza (Maxim.) Kom. 1901

G. leptostachya Buckley 1863

G. lithuanica (Gorski) Gorski 1849 - glesgröe

G. maxima (Hartm.) Holmb. 1919 - jättegröe

G. melicaria (Michx.) F.T.Hubb. 1912

G. multiflora Steud. 1854

G. nemoralis (R.Uechtr.) R.Uechtr. & Koern. 1866

G. notata Chevall. 1827 - skånskt mannagräs

G. nubigena W.A.Anderson 1933

G. obtusa (Muhl.) Trin. 1830

G. occidentalis (Piper) J.C.Nelson 1919

G. probatovae Tzvelev 2006

G. pulchella (Nash) K.Schum. 1903

G. saltensis Sulekic & Rúgolo 1998

G. septentrionalis Hitchc. 1906

G. spicata Guss. 1844

G. spiculosa (F.Schmidt) Roshev. ex B.Fedtsch. 1929

G. striata (Lam.) Hitchc. 1928 - strimgröe

G. tonglensis C.B.Clarke 1876

G. voroschilovii Tzvelev 2006

Hybrider

Glyceria × amurensis Prob. 1981

Glyceria × digenea Domin 1943

Glyceria × gatineauensis Bowden 1960

Glyceria × ottawensis Bowden 1960

Glyceria × pedicellata F.Towns. 1850

Glyceria × tokitana Masamura 1989

Synonymer

Exydra Endl. 1830

Hemibromus Steud. 1854

Hydrochloa Hartm. 1819

Hydropoa (Dumort.) Dumort. 1868

Nevroloma Raf. 1819

Porroteranthe Steud. 1854

Etymologi och systematik

Det vetenskapliga namnet Glyceria fick släktet av Robert Brown i publikationen Prodromus florae novae Hollandiae när den gavs ut 1810. Namnet Glyceria kommer från det grekiska ordet glykys (γλυκύς) och betyder söt eller behaglig. Frukten är god. Typart för släktet är Glyceria fluitans, vilket innebär att denna specifika art utgör den obligatoriska referenspunkten, eller "mönsterarten", som namnet Glyceria är permanent förankrat vid enligt de internationella nomenklaturreglerna för att säkerställa vetenskaplig stabilitet. Släktet heter mannagrässläktet eftersom fröna, eller "grynen", från arten Glyceria fluitans historiskt sett skördades och användes som mat, liknande hur mannagryn används idag.

Användningen av frön från mannagrässläktet som stapelföda upphörde nästan helt under 1800-talet i och med att effektivare jordbruksmetoder för spannmål som vete och ris tog över.

Vanliga och spridda arter

Mannagräs (Glyceria fluitans): Den absolut vanligaste arten. Den växer i nästan hela Sverige, men är mest frekvent i de södra och mellersta delarna. Den återfinns ofta i grunt vatten eller på leriga stränder.

Jättegröe (Glyceria maxima): En mycket högväxt art som blir upp till 2 meter hög och som är vanlig i södra och mellersta Sverige, upp till ungefär Dalarna och Gästrikland. Den bildar ofta stora, täta bestånd längs sjöstränder och åar.

Mindre vanliga eller regionala arter

Skånskt mannagräs (Glyceria notata): Förekommer främst i södra Sverige, med tyngdpunkt i Skåne och på Öland och Gotland. Den liknar mannagräset men är mer kräsen med växtplatsen.

Blågrönt mannagräs (Glyceria declinata): Har en mer begränsad utbredning, främst i Götaland. Den är mindre än de övriga arterna och växer ofta vid skogsbilvägar eller i diken.

Glesgröe (Glyceria lithuanica): Denna art skiljer sig från de andra genom sin nordliga utbredning. Den är en östlig skogsväxt som i Sverige främst hittas i fuktiga skogar i södra och mellersta Norrland, från Dalarna upp till Västerbotten. Den är rödlistad som sårbar eller nära hotad i vissa regioner.

Sällsynta och tillfälliga arter

Strimgröe (Glyceria striata): En nordamerikansk art som påträffats på ett fåtal platser i landet, bland annat i Skåne, men som inte anses vara etablerad i större skala.

Referenser

• IPNI (2024). International Plant Names Index. Published on the Internet https://www.ipni.org, The Royal Botanic Gardens, Kew, Harvard University Herbaria & Libraries and Australian National Botanic Gardens. [Retrieved 2024-02-16].
• POWO. "Plants of the World Online". Facilitated by the Royal Botanic Gardens, Kew. Published on the Internet; https://powo.science.kew.org/ Retrieved 2024-02-16.
• Watson, L., Macfarlane, T.D., and Dallwitz, M.J. 1992 onwards. 'The grass genera of the world: descriptions, illustrations, identification, and information retrieval; including synonyms, morphology, anatomy, physiology, phytochemistry, cytology, classification, pathogens, world and local distribution, and references.' Version: 25th January 2024. delta-intkey.com
• SKUD, Svensk kulturväxtdatabas (SLU) - svenska släktnamn - https://skud-app.blomsterlandet.se/search - I tryckt form: Aldén, Björn; Ryman, Svengunnar; Hjertson, Mats Våra kulturväxters namn: ursprung och användning. Formas, Stockholm, 2009. ISBN 978-91-540-6026-9
• Brown, Robert: Prodromus florae novae Hollandiae et insulae Van-Diemen., London 1810-1830 (lat). Libris. 
• Corneliuson, Jens: Växternas namn: vetenskapliga växtnamns etymologi : språkligt ursprung och kulturell bakgrund, Wahlström & Widstrand, Stockholm 2000 (swe). ISBN 91-46-17679-9 (inb.). Libris. 
• Łuczaj, Łukasz & Dumanowski, Jaroslaw & Köhler, Piotr & Mueller-Bieniek, Aldona. (2012). The Use and Economic Value of Manna grass (Glyceria) in Poland from the Middle Ages to the Twentieth Century. Human Ecology. DOI: https://doi.org/10.1007/s10745-012-9513-4
• Den virtuella floran - Arkiverad Internet Archive Wayback Machine Läst 2026-01-23