Echinopsis

Från Plantae
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Echinopsis
Zucc. 1837
Sjöborrekaktussläktet[1]
Echinopsis oxygona
Echinopsis oxygona
Tribus Trichocereeae
Underfamilj Cactoideae
Familj Cactaceae
Ordning Caryophyllales
Överordning Eudicotyledonae
Underklass Angiospermae
Rike Plantae
 

Sjöborrekaktussläktet är det tredje största släktet i familjen kaktusväxter och består av 101 arter, med underarter, som har sitt naturliga habitat i södra och centrala Sydamerika, såsom Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Paraguay, Peru och Uruguay. De har ett trädlikt, busklikt till mycket lågväxande växtsätt, solitärväxande, tuvar sig eller bildar grenar. Stammen kan vara klotformad till cylindrisk.

Arter i sjöborrekaktussläktet har en stam som är uppdelade i få eller många åsar som vanligtvis är väldigt tydliga, åsar som i sin tur kan vara uppdelade i vårtor. Vårtorna sitter antingen under areolen eller mellan dem. Areolen är vanligvis rund och har ull. Taggarna kan vara kraftiga eller tunna och få eller många. Blomman utvecklas nära toppen eller på sidan av stammen. Den kan vara öppen på dagen eller natten, är oftast mycket stor och är klock- eller trattformad. Blompip och hypanthium har ofta smala fjäll och ull, men aldrig taggar. Frukten kan vara klotrund, oval eller avlång, torr eller köttig men spricker oftast upp då den mognat. Fröna kan vara runda till ovala, matt- eller blanksvarta och har vanligtvis små vårtor.[2]

Släktet är här indelat i 3 undergrupper som delar in arterna efter egenskaper de har gällande växtsätt och blommornas utseende. Undergruppernas namn är detsamma som de släkten som de tidigare tillhörde, det vill säga Echinopsis, Lobivia och Trichocereus.

Systematik

Släktet Echinopsis beskrevs av Joseph Zuccarini 1837 med Echinopsis eyriesii som typart. Nathaniel Britton and Joseph Rose lade till ytterligare 28 arter 1922, men beskrev även släktet Lobivia med 20 arter vid samma tillfälle. De hade även med Vincenzo Riccobono's släkte Trichocereus. 1938 lade Curt Backeberg till 6 nya släkten som ingen idag vill kännas vid. Fröstudier utförda av Heimo Friedrich 1974 och en ytterligare studie 1983, men då tillsammans med Wolfgang Glaetzle, påvisade att släktena Helianthocereus, Hymenorebutia, Pseudolobivia, Soehrensia och Trichocereus borde slås ihop med släktet Echinopsis, en slutsats som mottogs på bred front. Gordon Rowley visade i en studie 1974 att det inte fanns någon större skillnad mellan blommorna och frukten i alla dessa tidigare släkten. Han tycket även att den enda riktiga skillnaden mellan Lobivia och Echinopsis var att Lobivia hade något hårigare blommor och frukt.[3]

Synonymer

Acantholobivia Backeb. 1942
Acanthocalycium Backeb. 1936
Cereus subg. Trichocereus A.Berger 1905
Chamaecereus Britton & Rose 1922
Echinopsis subg. Pseudolobivia Backeb. 1934
Echinopsis subg. Setiechinopsis Backeb. 1938
Helianthocereus Backeb. 1949
Hymenorebutia Frič ex Buin. 1938
Leucostele Backeb. 1953
Lobivia Britton & Rose 1922
Lobivia subg. Neolobivia Backeb. 1942
Mediocactus Britton & Rose 1920
Neolobivia (Backeb.) Y.Itô 1957
Pseudolobivia (Backeberg) Backeb. 1942
Setiechinopsis (Backeb.) De Haas 1940
Soehrensia Backeb. 1938
Trichocereus (A.Berger) Riccobono 1909

Arter

Listor

Se även

  • Echidnopsis, ett oleanderväxtsläkte som inte har mer gemensamt med Echinopsis än de in till förväxling lika släktnamnen.

Referenser

  1. ^ SKUD, Svensk kulturväxtdatabas (SLU) - sjöborrekaktussläktet - https://skud.slu.se/nav/taxa - I tryckt form: Aldén, Björn; Ryman, Svengunnar; Hjertson, Mats Våra kulturväxters namn: ursprung och användning. Formas, Stockholm, 2009. ISBN 978-91-540-6026-9
  2. ^ Hunt, David R.; Taylor Nigel P., Charles Graham.: The new cactus lexicon, dh books, Milborne Port 2006 (eng), sid. 90-91. ISBN 0953813444 (complete work). Libris. 
  3. ^ Anderson, Edward F: The cactus family, Timber Press, Portland, Or. 2001 (eng), sid. 255. ISBN 0-88192-498-9. Libris.