Echinocereus
| Echinocereus Engelm. 1848 Kägelkaktussläktet[1] | |
| |
| Echinocereus engelmannii | |
| Tribus | Pachycereeae |
| Underfamilj | Cactoideae |
| Familj | Cactaceae |
| Ordning | Caryophyllales |
| Överordning | Eudicotyledonae |
| Underklass | Angiospermae |
| Rike | Plantae |
Kägelkaktussläktet är ett släkte i familjen kaktusväxter som har sitt naturliga habitat i hela västra USA och vidare ner till centrala Mexiko. Släktet består av 106 arter och underarter som är solitärväxande eller grenar sig och bildar stora tuvor. Sidoskott brukar ofta pressa sig rakt igenom huden så den spricker. Stammen kan vara klotformad till cylindrisk, upprättväxande eller liggande och är för det mesta helt täckta av taggar. De blir 1 till 60 centimeter höga, till och med upp till 4 meter då de får stöd av annan vegetation eller lutar sig mot klippor. Rötterna kan vara fibriga eller ha rotknölar.
Blomknopp som pressar sig fram genom huden, E. triglochidiatus.
Arter i kägelkaktussläktet är uppdelad i 4 till 26 åsar som vanligtvis är mycket tydliga och ibland är de även uppdelade i vårtor. Längs åsarna sitter areoler med jämna mellanrum och finns där vårtor så sitter de på toppen av vårtan. Taggarna som utvecklas ur areolen varierar mycket både i antal, längd och tjocklek. Blomman utvecklas ur den övre delen av areolen eller pressar sig fram så huden spricker. Den är öppen under dagen och är trattformad. Färgen på blomman varierar oftast mellan många ljusa färger och den kan vara stor eller liten. Blompipen och hypanthium är täckt av taggar, borststrån och ibland även ull. Märket är vanligtvis grönt men ibland även vitt. Frukten är rund till oval, grön till röd och spricker vanligtvis upp på tvären då den mognat. Den har vanligtvis taggar men dessa kan ibland försvinna och innehållet är oftast köttigt. Fröna är brett ovala och har små vårtor. De är svarta och blir 0.8 till 2 millimeter långa.[2]
Systematik
Släktet beskrevs av George Engelmann 1848 med E. viridiflorus som typart. Det märkliga är att Engelmann slog ihop släktet med Cereus redan året efter 1849. Det var inte förrän då Karl Schumann tog tag i det hela mellan 1897 och 1898 som släktet fick sin nuvarande form. Det fanns dock en del som inte accepterade att alla arter skulle finnas med i släktet. Nathaniel Britton och Joseph Rose lyfte ut E. poselgeri 1909 som typart till det nya släktet Wilcoxia. Men den internationella systematikgruppen flyttade tillbaka dessa arter till Echinocereus igen. 1974 flyttade Gordon Rowley ut E. pensilis och skapade det nya släktet Morangaya, men molekylära studier utförda av Robert Wallace och Eric Forquer 1995 visade tydligt att även denna art tillhör Echinocereus.
Undergrupper
Släktet är indelat i 8 undergrupper, enligt Nigel Taylor (1994), för att underlätta sortering efter vissa egenskaper och utseende. Namnen på dessa undergrupper är i vissa fall äldre släktnamn som numer räknas som synonyma med Echinocereus.[3]
subsect. Morangaya
subsect. Erecti
subsect. Triglochidiata
subsect. Costati
subsect. Echinocereus
subsect. Reichenbachii
subsect. Wilcoxia
subsect. Pulchellus
Synonymer
- Morangaya G.D.Rowley 1974
- Wilcoxia Britton & Rose 1909
Listor
Referenser
- ^ SKUD, Svensk kulturväxtdatabas (SLU) - kägelkaktussläktet - https://skud.slu.se/nav/taxa - I tryckt form: Aldén, Björn; Ryman, Svengunnar; Hjertson, Mats Våra kulturväxters namn: ursprung och användning. Formas, Stockholm, 2009. ISBN 978-91-540-6026-9
- ^ Anderson, Edward F: The cactus family, Timber Press, Portland, Or. 2001 (eng), sid. 230-252. ISBN 0-88192-498-9. Libris.
- ^ Hunt, David R.; Taylor Nigel P., Charles Graham.: The new cactus lexicon, dh books, Milborne Port 2006 (eng), sid. 80. ISBN 0953813444 (complete work). Libris.
