Stenocereus heptagonus: Skillnad mellan sidversioner

Från Plantae
Hoppa till navigering Hoppa till sök
(Skapade sidan med '{{Taxo |rubrik = ''Stenocereus heptagonus'' |auktor = (L.) Mottram |year = 2013<ref>[http://www.ipni.org/ipni/simplePlantNameSearch.do?find_wholeName=Stenocereus+…')
 
(Ingen skillnad)

Versionen från 3 november 2013 kl. 21.27

Stenocereus heptagonus
(L.) Mottram 2013[1]
Stenocereus griseus (1).jpg
Släkte Stenocereus
Tribus Pachycereeae
Underfamilj Cactoideae
Familj Cactaceae
Ordning Caryophyllales
Överordning Eudicotyledonae
Underklass Angiospermae
Rike Plantae
 

Stenocereus heptagonus är en art i orgelkaktussläktet och familjen kaktusväxter som har sitt naturliga utbredningsområde i Colombia, Mexiko, Nederländska Antillerna, Trinidad & Tobago och Venezuela. Den har ett trädlikt växtsätt med grenar från en tydlig basstam och blir 6 till 9 meter hög. Basstammen blir upp till 35 centimeter i diameter.[2][3]

S. heptagonus har grenar som har mörkgrön hud, med en del blådagg, är upprättväxande och blir 8 till 15 centimeter i diameter. Grenarnas stam är uppdelad i 6 till 10 åsar som är 2,5 till 3 centimeter höga och är något högre nedanför varje areol. Längs åsarna sitter areoler 2,5 till 3,5 centimeter ifrån varandra, areoler som är 1 centimeter i diameter och är grå eller vita. Ur areolen utvecklas 1 till 3 centraltaggar som är 1,5 till 2,5 centimeter långa, men den längsta kan bli upp till 4 centimeter. Runt centraltaggarna sitter 6 till 11 radiärtaggar som är 6 till 10 millimeter långa. Blomman är brett trattformad med tillbakaböjda kronblad och blir 7 till 8 centimeter lång. Den är öppen under natten men förblir öppen till mitt på dagen efter. Yttre kronbladen är har en anstrykning av rosa och de inre är vita. Hypanthium är 18 millimeter långt och 13 millimeter brett. Stiftet sticker fram innan blomman slår ut. Frukten är avlång och röd. Den har taggar, är ätbar och blir 5 centimeter i diameter. Blomrester sitter inte kvar på frukten. Fruktköttet är rött.[2][3]

Arten beskrevs först av Linné 1753, men av någon anledning missade Adrian Haworth den beskrivningen då han beskrev Cereus griseus. Detsamma gäller Joseph zu Salm-Reifferscheidt-Dyck då han beskrev Cereus eburneus 1822. Roy Mottram utförde 2013 en genomgång av alla tidigare beskrivningar av Linnés kaktusarter och kunde spåra ett antal misstag som begåtts genom åren. Det hela resulterade i en elektronisk publikation där en comb. nov. blev publicerad; Stenocereus heptagonus.[4]

Synonymer

Cactus heptagonus L. 1753
Cereus eburneus Salm-Dyck 1822
Cereus griseus Haw. 1812
Lemaireocereus griseus (Haw.) Britton & Rose 1909
Ritterocereus griseus (Haw.) Backeb. 1951
Stenocereus griseus (Haw.) Buxb. 1961
Rathbunia grisea (Haw.) P.V.Heath 1992
Cereus deficiens Otto & A.Dietr. 1838
Lemaireocereus deficiens (Otto & A.Dietr.) Britton & Rose 1920
Ritterocereus deficiens (Otto & A.Dietr.) Backeb. 1960
Stenocereus deficiens (Otto & A.Dietr.) Buxb. 1961
Rathbunia deficiens (Otto & A.Dietr.) P.V.Heath 1992

Referenser

  1. ^ The International Plant Names Index (IPNI)
  2. ^ a b Hunt, David R.; Taylor Nigel P., Charles Graham.: The new cactus lexicon, dh books, Milborne Port 2006 (eng), sid. 266. ISBN 0953813444 (complete work). Libris. 
  3. ^ a b Anderson, Edward F: The cactus family, Timber Press, Portland, Or. 2001 (eng), sid. 645. ISBN 0-88192-498-9. Libris. 
  4. ^ Mottram, Roy, Linnaean cactus legacy:. International Crassulaceae Network (Cactician 3). ISSN 2052-952X


Översättningar • Engelska: Mexican organ pipe • Spanska: Pitayo de Mayo