Eragrostis atrovirens

Från Plantae
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Eragrostis atrovirens
(Desf.) Trin. ex Steud. 1840
Flora Atlantica, sive, Historia plantarum quae in Atlante, agro Tunetano et Algeriensi crescunt (Plate 14) (7455934456).jpg
Släkte Eragrostis
Undertribus Eragrostidinae
Tribus Eragrostideae
Underfamilj Chloridoideae
Familj Poaceae
Ordning Poales
Överordning Monocotyledonae
Underklass Angiospermae
Rike Plantae
 

Eragrostis atrovirens är en art i kärleksgrässläktet och familjen gräs. Den är en tuvbildande, flerårig ört som har linjära blad. Bladen utvecklas både vid basen och utmed strået och blir från 2 till 4 millimeter breda samt 15 till 30 centimeter långa. Plantan utvecklar ett ledat strå som blir från 30 till 100 centimeter långt. Strået är ihåligt och i änden av strået utvecklas en blomställning. Blommorna sitter i småax som i sin tur har en blomställning likt en öppen eller spretig vippa. Denna vippa är inte bara dekorativ — den gör det enklare för vinden att sprida pollen och frön, vilket är viktigt för gräsets fortplantning.

Eragrostis atrovirens har sitt naturliga utbredningsområde i Algeriet, Angola, Assam, Benin, på Borneo, i Botswana, Burkina Faso, Burundi, Kamerun, Kap Verde, Centralafrikanska republiken, Tchad, södra centrala Kina, sydöstra Kina, Kongo-Brazzaville, Demokratiska republiken Kongo, östra Himalaya, Etiopien, Gabon, Gambia, Ghana, Guinea, Guinea-Bissau, Hainan, Indien, Elfenbenskusten, på Java, i Kenya, Laos, på Små Sundaöarna, i Liberia, Libyen, Madagaskar, på Malackahalvön, i Mali, på Moluckerna, i Mauretanien, Marocko, Moçambique, Myanmar, Namibia, Nepal, på Nya Guinea, Nikobarerna, i Niger, Nigeria, Norra provinserna, Pakistan, Filippinerna, Senegal, Sierra Leone, på Salomonöarna, i Sri Lanka, Sudan, på Sulawesi, Sumatra, i Tanzania, Thailand, Togo, Uganda, Vietnam, västra Himalaya, Zambia och Zimbabwe. Den växer i öppna gräsmarker, längs vägkanter, på störda jordar och i halvtorra savannmiljöer. Arten förekommer från lågland upp till omkring 1500 meters höjd över havet, där den trivs i väldränerade jordar och områden med periodisk torka.

Synonymer

Eragrostis atroviridis Maire 1937
Poa atrovirens Desf. 1798
Briza elegans Osbeck 1757
Eragrostis biformis (Kunth) Benth. 1849
Eragrostis bromoides Jedwabn. 1924, nom. illeg.
Eragrostis chariis (Schult.) Hitchc. 1931
Eragrostis elegantula Steud. 1854, nom. illeg.
Eragrostis fracta S.C.Sun & H.Q.Wang 1981
Eragrostis longispicula S.C.Sun & H.Q.Wang 1981
Eragrostis luzoniensis Steud. 1854
Eragrostis multinodis B.S.Sun & S.Wang 1998
Eragrostis sudanica A.Chev. 1948
Poa biformis Kunth 1831
Poa chariis Schult. 1824
Poa elegans Roxb. 1832, nom. illeg.
Poa elegantula Kunth 1829

Etymologi

Det vetenskapliga namnet atrovirens fick arten av René Louiche Desfontaines i publikationen Flora Atlantica Vol. 1 när den gavs ut 1798. Namnet atrovirens kommer från de latinska orden ater (”mörk”) och virens (”grön”), vilket syftar på artens mörkgröna ton i sina blad och strå.

Referenser

  • IPNI (2025). International Plant Names Index. Published on the Internet https://www.ipni.org, The Royal Botanic Gardens, Kew, Harvard University Herbaria & Libraries and Australian National Botanic Gardens. [Retrieved 2025-11-04].
  • POWO. "Plants of the World Online". Facilitated by the Royal Botanic Gardens, Kew. Published on the Internet; https://powo.science.kew.org/ Retrieved 2025-11-04.
  • Clayton, W.D., Vorontsova, M.S., Harman, K.T. and Williamson, H. (2006 onwards). "GrassBase - The Online World Grass Flora". http://www.kew.org/data/grasses-db.html. [accessed 2025-11-04].
  • Desfontaines, René Louiche: Flora Atlantica: sive Historia plantarum, quæ in Atlante agro Tunetano et Algeriensi crescunt, Apud editorem L. G. Deagranges, anno sexto Reipublicæ Gallicæ, Parisiis 1798-1799 (lat). DOI:10.5962/bhl.title.323. Libris. 
  • Heynhold, Gustav; Reichenbach Ludwig: Nomenclator botanicus hortensis oder alphabetische und synonymische aufzählung der in der gärten Europa's cultivirten gewächse, nebst angabe ihres autors, ihres vaterlandes, ihrer dauer und cultur., Arnold, Dresden & Leipzig 1840-1841 (ger). Libris. 
  • Corneliuson, Jens: Växternas namn: vetenskapliga växtnamns etymologi : språkligt ursprung och kulturell bakgrund, Wahlström & Widstrand, Stockholm 2000 (swe). ISBN 91-46-17679-9 (inb.). Libris.